Brännpunkt | urban gruvdrift
Sveriges mineralpolitik är ensidigt fokuserad på att förbättra förutsättningarna för traditionell gruvnäring. Trots det växer intresset för att utvinna metaller från rivna byggnader, omodern teknisk utrustning, soptippar och infrastruktursystem.
En modern mineralpolitik med ökat fokus på återvinning skapar ett högre förädlingsvärde från våra mineraler, en ökad sysselsättning genom hög arbetsintensitet jämfört med den kapitalintensiva gruvbrytningen. Den skulle även bidra till en minskning av såväl växthusgaserna från den energiintensiva traditionella gruvnäringen som den motsättning mellan jobb och miljö som finns inbyggd i regeringens kritiserade mineralstrategi. En satsning på metallåtervinning på exempelvis Gotland skapar fler jobb uthålligt än dem som skulle räddas av ett gigantiskt stort kalkbrott i Ojnareskogen.
Återvinning av förbrukade metaller blir allt viktigare för att säkra framtidens resursförsörjning.
I Sveriges samlade el- och telenät finns lika mycket koppar som det finns kvar i den Boliden-ägda Aitikgruvan utanför Gällivare, en av Europas största koppargruvor. Mycket av denna koppar kommer att bli tillgänglig för återvinning när elnätet blir gammalt och behöver bytas ut och allteftersom telenätet uppgraderas till fiberoptik.
I en rad internationellt uppmärksammade forskningsprogram inklusive det pågående arbetet i FN:s resurspanel framhålls att återvinning av förbrukade metaller blir allt viktigare för att säkra framtidens resursförsörjning. Detta finns en rad skäl till detta.
• För det första är förråden i samhällets bebyggelse och infrastruktur i dag många gånger jämförbara i storlek med brytvärda reserver i marken. Detta gäller exempelvis koppar.
• För det andra är återvinning av dessa resurser miljömässigt gynnsamt jämfört med traditionell gruvbrytning. Detta är exempelvis sant ur ett naturresurshushållningsperspektiv, beträffande koldioxidutsläpp, riskerna för vattenförorening, inverkan på biodiversiteten och ingreppen i landskapet.
• För det tredje betraktas allt fler metaller som kritiska i vårt högteknologiska samhälle, men de kända brytvärda tillgångarna är ytterst begränsade. Detta gäller inte minst för it-industrin.
Inom forskningsvärldenbenämns strategierna att ta vara på och återvinna metallförråd för urban gruvdrift. I vårt grannland Norge har regeringen har skrivit in dem i sin nya mineralstrategi. I den svenska motsvarigheten till detta dokument syns inte ett spår återvinning av metaller. Trots att begreppet hållbarhet nämns över 40 gånger i regeringens mineralstrategi är de direkta anslagen i stort sett enbart riktade till gruvsektorn. Strategin saknar visioner och förslag för hur återvinningen ska öka. Sveriges nuvarande mineralpolitik är ensidigt fokuserad på att förbättra förutsättningarna för den traditionella gruvnäringen, vilket gjort Sverige till världens mest gruvproduktionsvänliga land enligt det kanadensiska Fraser-institutets årliga rangordning.
Inte minst mot bakgrund av de allt mer högljudda protesterna mot den svenska gruvboomen från lokalbefolkning och urfolk, bör man ställa frågan om denna tätposition är samhällsekonomiskt fördelaktig. Skulle det rent av vara bättre för svensk ekonomi, sysselsättning och miljö med en mera restriktiv politik när det gäller att bevilja de ofta utländska bolagen att bryta mineraler i känsliga områden där traditionella näringar, vatten, ekosystem och naturvärden hotas?
I dagsläget är det dock mer lönsamt att leta och bryta svåråtkomliga metaller i jordskorpan än att utvinna dem från bebyggelse, produktionsprocesser och utgångna produkter, vilket bland annat beror på olika former av politiskt stöd. Gruvindustrin undantas exempelvis helt från den så kallade deponiskatten samt har reducerade koldioxid-, svavel- och energiskatter. Till detta kommer riktade statliga forskningsanslag, institutionellt stöd vid prospektering och delfinansiering till infrastrukturprojekt vid nya gruvetableringar. Sammantaget stöds den kapitalintensiva gruvsektorn årligen med miljardtals kronor medan metallåtervinningssektorn endast stödjs med några miljoner kronor, främst i form av forskningsanslag.
Trots detta finns ett växande intresse från svenska företag utvinna metaller från rivna byggnader, omodern teknisk utrustning, skrotupplag, soptippar och infrastruktursystem. Denna verksamhet är mycket arbetsintensiv och har potential att skapa sysselsättning över hela landet. En förändrad lagstiftning, stärkt med ekonomiska styrmedel, skulle kunna skapa stor förändring på mineralpolitikens område. Låt oss skissera ett antal förslag:
• För att stimulera återvinning av resurser i samhället är det generellt sett rimligare att sekundära resurser i form av metallåtervinning har lägre skattesatser än primärproduktion.
• För att utveckla en bredare mineralpolitik behövs också en bred och långtgående kartläggning av samtliga metallförråd ovan jord i Sverige. För att möjliggöra bättre överblick när det gäller våra sekundära resurser bör industrin förbättra rapporteringen av sina resursflöden samtidigt som en myndighet får ansvar för dokumentering av de växande nya mineralkällorna.
Dessa åtgärder bör kompletteras med forskningsinsatser på miljötekniska innovationssystem kring våra okonventionella metallförråd och samhällsvetenskapliga analyser av hur metallåtervinningen kan integreras i samhället.
I takt med att en ökad andel av ändliga metaller inte finns i berg och gruvor utan mitt i våra samhällen kommer vi att bli allt mer beroende av återvinning av metaller. Här skulle Sverige kunna bli föregångare genom en omställning från världens mest gruvproduktionsvänliga land till världsledande i metallåtervinning. Det är en god strategi för både ekonomi, sysselsättning och miljö.
ROLF HALLBERG
professor emeritus i mikrobiell geokemi, Stockholms universitet
MARTIN HULTMAN
forskare i idé- och miljöhistoria, Umeå universitet
MARIA HÅKANSSON
universitetslektor i urbana och regionala studier, KTH
NILS JOHANSSON
doktorand i industriell miljöteknik, Linköpings universitet
HANS LÖÖF
professor i nationalekonomi, KTH
JONATHAN METZGER
biträdande lektor i urbana och regionala studier, KTH
BJÖRN WALLSTEN
doktorand i industriell miljöteknik, Linköpings universitet
Först publicerad i SvD 24 juni 2014
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/framtidens-gruva-ar-hallbar_3683294.svd