Po Tidholm: ”Det om något är ett korrupt system”

Stillastående maskiner vid Northland Resources nedlagda gruva i Kaunisvaara. Foto: Emma-Sofia Olsson/TT
Stillastående maskiner vid Northland Resources nedlagda gruva i Kaunisvaara. Foto: Emma-Sofia Olsson/TT

Jag heter Po Tidholm.

När allt var räknat och klart saknades det fjorton miljarder i gruvbolaget Northland Resources konkursbo. Det är en av de största konkurserna i svensk industrihistoria och att den faktiskt inträffade har två anledningar: Till viss del för att gruvan råkar ligga i Norrlands inland, men framför allt för att svensk gruvbransch är en liten herrklubb.

Att det funnits malm i berget Kaunisvaara i Tornedalen har varit känt länge. På sjuttiotalet utredde LKAB om det var företagsekonomiskt lönsamt att bryta malmen men kom fram till så inte var fallet. Då utredde staten istället om brytningen kunde betraktas som samhällsekonomiskt lönsam, men trots att man under den rådande epoken var ytterst generös när kom till att använda industriprojekt i regionalpolitiska syften menade utredaren att det i stora stycken var kört för Tornedalen.

Så dröjde det fyrtio år och när bankkraschen 2008 fått investerarna att flytta pengarna till råvarubörserna, vilket resulterade i att järnmalmspriset steg från 40 dollar per ton till nästan 190, så drog det Luxemburgbaserade bolaget Northland igång sin verksamhet. Gruvan byggdes i rekordfart så att alla kvickt som attan skulle få valuta för investeringarna. Pajala kommun och tolv tusen svenska småsparare tappade huvudet.

Vi är väldigt naiva när det kommer till korruption i Sverige, och just för att medvetenheten är så liten har vi också en tendens att missa hur strukturell obalans, knepiga beroendeställningar och helt vanlig norrländsk desperation har en tendens att korrumpera både människor och processer. Om de beslut som fattats rörande Northland är att betrakta som korruption i juridisk mening kan bara domstolar avgöra, men det är relativt enkelt att konstatera att beslutsvägarna har varit lite väl korta, att stolarna är relativt få i förhållande till det antal män som suttit på dem samt att medierna – åtminstone inledningsvis – inte gjort sitt jobb. Miljöprövningen gick i ett huj, dispenser delades ut på stående fot och Länsstyrelsen i Norrbotten underlät att anmäla flagranta överträdelser och miljöbrott. När Northland hamnade på obestånd bildade den tillståndsgivande myndighetens chef en lobbygrupp tillsammans med bolaget, kommunen, facket och regionens företagarförening. Alla utom en i gruppen är män.

Det finns en gammal, hårt rotad, föreställning om Norrland som en råvaruhamn. Norrland är liksom till för att bygga gruvor i och själva normen gör det svårt att identifiera och tänka sig alternativ, men också den akademiska infrastrukturen i Norrbotten är inställd på just gruvbrytning. I residensstaden ligger LTU, Luleå Tekniska Universitet, som har en stark inriktning på just mineralutvinning. LTU har en externfinansieringsgrad på 63 procent och av forskningspengarna kommer hälften direkt från gruvbolagen. Ungefär 60 miljoner förra året.

Några kritiska röster om det rakt igenom riskabla Northlandprojektet hördes aldrig från LTU. Istället drämde två av institutionens professorer härom veckan till med en debattartikel där de menade att Länsstyrelsen är fientlig mot näringen för att de sagt nej till prospektering i Muddus nationalpark. Sanningen är att man sagt ja till 17 av 20 ansökningar de senaste tio åren och att övriga instanser, Bergsstaten och Statens Geologiska Undersökning, i mångt och mycket delar personal från samma sfär som gruvbolagen, som gått samma utbildningar, bytt jobb med varandra, konferensat med varandra och jobbar åt samma håll. Det är en relativt liten bransch, mansdominerad givetvis, och den har länge fått hålla sig för sig själv, utan extern granskning från vare sig myndigheter eller medier.

Av den gruvboom som det talades om häromåret blir det ingenting just nu. Järnmalmspriset har fallit tillbaka till det pris som gällde före spekulationsbubblan. Men de generöst beviljade koncessionerna finns kvar, och med dem en ständig osäkerhet om vad den här näringen ska hitta på om priset vänder uppåt igen.

För en sista lärdom att dra ur Northlandaffären är att det är orimligt att internationella råvarupriser ska ha större effekt på människors liv, kommunal service och lokal livskraft än inhemsk politik. Det, om något, är ett korrupt system.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6137717

Fast mark, rent vatten, levande kulturarv!